Inga krafttag mot kol – “Ett misslyckande”
Klimatmötet TT
I fjol kunde klimatmötet i Glasgow enas om att “fasa ner” viss kolkraft och fossila subventioner. Men årets COP27 kunde inte enas om hur det ska gå till, lyder kritiken.
– Man ska nog se på det som ett ganska svagt resultat, säger forskaren Mathias Fridahl.
Mathias Fridahl, som är forskare i klimatpolitik vid Linköpings universitet, framhåller att man inte ska förvänta sig några starka resultat av de här processen – eftersom alla länder har vetorätt.
– Det här är en skör process där de som vill minst bestämmer mest.
Det är alltid den lägsta nivån som får sätta standarden i de här förhandlingarna, säger han.
Slutdokumentet innehåller formuleringar som ligger i linje med Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med förindustriell tid. Men: många hade velat se starkare skrivningar om hur man ska nå dit. Och Fridahl håller med.
– Har man tagit ett beslut – vilket vi gjorde i Glasgow – om att fasa ner användningen av fossilt kol och subventionerna för fossila bränslen, då vill man också ta något kliv framåt från den positionen.
Det har man inte gjort i Sharm el-Sheikh, konstaterar Fridahl.
Man står kvar där man stod för ett år sedan.
– Det är inte okej med tanke på hur mycket vi vet om klimatkrisen och behovet av omställning av energisystemet. Det är ett misslyckande får man säga.
Spegling av geopolitiken
Under klimatkonferensen i Glasgow lyckades Indien driva igenom formuleringen att “fasa ner” användningen av kolkraft istället för att “fasa ut”.
Senare har landet fört fram vikten av att fasa ner alla fossila bränslen – för att minska trycket på sin egen omställning, enligt bedömare.
Men det är inte bara Indien som hållit emot. Även länder som Iran, Saudiarabien och Ryssland har satt sig mot att införa starkare åtaganden för att fasa ner kolet.
– Det är väl en spegling av de geopolitiska spänningarna generellt.
På så vis är det positivt att man kom överens i alla fall, säger Fridahl.
Även om Fridahl hade velat se mer, framhåller han ändå att överenskommelsen ger en gemensam grund att stå på. Skrivelsen från Glasgow finns kvar och upprepas i Sharm el-Sheikh.
– Vi ska inte tänka att FN levererar lösningar. Det har de inte kraft att göra. Vi måste anstränga oss nationellt och göra mer än vad som krävs av oss.
Framsteg
Andra delar i slutdokumentet upplevs dock som framsteg.
För första gången går de rika länderna med på att betala till de fattiga länderna för de skador och förluster som klimatförändringarna innebär. Inför mötet i Egypten var det få som trodde på något genombrott i frågan. Att den ens togs upp på dagordningen sågs som en seger.
Chris Field, klimatprofessor vid amerikanska Stanford, säger att överenskommelsen vid COP27 om ersättning till fattiga länder är viktig.
Det ska till för att förändra synen på klimatansvar, säger han.
– Det är en spännande utveckling. Vi ser inte så ofta klimatpolitikens landskap förändras så mycket som det gjort i dag. Det här är riktig utveckling, jag tror att det ändrar synen, även om det inte innebär jättemycket pengar till sårbara länder, säger Field.
Nära omöjligt
Att klimatmötet också i konsensus kunde klubba en överenskommelse i frågan är i det perspektivet än mer anmärkningsvärt.
– Det är överraskande.
Hade du frågat mig för två veckor sedan hade jag sagt att det är nära nog omöjligt att nå en överenskommelse.
TT: Hur är det möjligt att det gick igenom?
– Min bild är att pressen från sårbara utvecklingsländer varit obeveklig. De har haft starka skäl baserade på bevis och arbetat med frågan i många år. Jag tror att argumentens vikt till slut haft sådan tyngd att de inte kunde ignoreras.
EU och USA har tidigare varit motståndare, men EU gick till slut med på det om stödet gick till de mest sårbara länderna och till slut kunde även USA acceptera skrivelserna.
Oklart kring Kina
En fråga är synen på Kina, som klassas som ett utvecklingsland av FN.
– Jag tror att det är den svåra frågan.
Kina är en enorm utsläppare, den (för närvarande) största globalt och den andra största genom tiderna. Jag tycker att Kina borde bidra till fonden, och att de i längden skulle tjäna på att klassas som ett utvecklat land i klimatsammanhang, även om de just nu skulle tjäna på att ses som ett outvecklat land, säger han.
Det finns inga fastlagda summor i överenskommelsen. En kommitté med representanter från 24 länder ska under det kommande året mejsla ut hur fonden ska byggas upp, vilka länder som ska bidra och vilka som ska vara mottagare, enligt The New York Times.
Field säger att de två stora frågorna nu är hur mycket pengar som ska hamna i fonden och den ska implementeras.
– Det som är komplicerat är att i Parisavtalet så finns ett tydligt uttalande att rika länder inte kan hållas ansvariga för de skador som fattiga länder drabbas av.
Så det här måste implementeras i ett sammanhang där det inte handlar om traditionellt ansvarsutkrävande.
Gustav Sjöholm/TT, Sofie Fogde/TT